Den man är
Ibland funderar jag. vem är jag? Och hur uppfattas jag av människor a, som jag känner och b, som jag inte känner? Jag tillhör dem som tror att om folk inte verkar vara så sugna på att lära känna mig, så är det någonting hos mig som de inte gillar. Och så tänker jag. Sånahär tankar får mig att tvivla på att folk kan uppskatta mig. att någonting är fel hos mig. Fast i sådana fall så måste det ju vara nåt fel på mina vänner som gillar mig. Gud va man kan snurra in sig i saker.
Jag, liksom många andra, saknar den person som man var som liten. Den orädda, den som utgick från att människor tyckte om en, inte tvärt om. Jag gillar de flesta människor. Kanske inte allt hos dem, men jag är alltid intresserad av att lära känna nya människor som jag träffar. Om de inte beter sig som seriemördare eller någonting liknande. Men människor som förefaller normala vill jag gärna lära känna. Jag anser att man aldrig kan ha för många vänner. Då borde ju detta gälla hos andra människor också. Liksom vara en vanlig grundinställning. Därför förvirrar det mig när folk visar en tydlig brist av intresse att lära känna mig eller andra. Jag förstår inte. Men då kanske man ska tänka som grundjag tänkte och då anta att det är någonting fel med denna persons grundinställning. Eller så har helt enkelt personen i fråga så många vänner att den faktiskt inte har plats med fler. Synd för den isåfall.
I syfte att bli en lyckligare människa, samt en människa som jag själv tycker mer om ska jag hädan efter fråga lillfia om jag undrar någonting. Hon hade ju så himla bra svar på allt. Och hon var en jävligt glad skit. Jag vill inte ärva vuxnas osäkerhet och tvivel. Jag vill tro på mig själv och därigenom säkert också vara intressantare för andra. Som en trevlig bieffekt. För människor som vet vad de vill och står på sig, de blir ofta intressanta. Slut med frågor om allt och alla hela tiden. Slut på att fundera högt över oviktiga småbeslut. Jag kan bestämma själv! Jag ska bestämma själv! Och jag gör det jävligt bra!
Skrivtristess
Tror mitt behov av att skriva är mycket mindre när saker är roligt och jag har det bra. Nu när jag har flyttat trivs jag mycket bättre. Jag som tyckte att jag hade det bra förut. Men våren och nytt rum, nya roomisar och nytt område har gjort mycket för mitt välbefinnande. Detta i kombination med fler, nya vänner och ett spårvagnskort som möjliggör sociala kvällar. Jag har haft fullt upp med sociala tillställningar och trevligheter sedan jag flyttade hit. Jag bor i ett WG högst upp i ett hus. Därav mina takfönster. Och jag har fått snedtak. Därunder ligger jag varje kväll och känner mig liksom omhändertagen. Det är fint, det.
Nu har jag 2 större arbeten att skriva. Ett i litteratur och ett som är så dumt att jag nästan får huvudvärk. Det handlar om tyskars syn på sverige och det svenska välfärdssamhället, men egentligen skriver vi det bara för att vår professor ska få tillgång till våra frågefolmulär som han vill bevisa sina egna teser med. Så allt vi gör är i onödan. Dessutom är materialet vi fått förskräckande dåligt. Dåligt formulerade frågor som bara ska stötta hans teorier och som är helt omöjliga att ta reda på hur det egentligen ligger till med. Kul liv. 15-18 sidor förväntar han sig att kalaset ska uppta. På tyska. Som sagt, kul liv jag har framför mig. Och vips så kom skrivlusten tillbaka!
regn på rutan
Sitter inne under snedtaket och lyssnar till underbara Sofia Karlsson. Jag längtar till sommarsverige och till den, förhoppningsvis, fantastiska sommar som ligger framför mig. Med lägenhet och förhoppningsvid jobb i Uppsala. Jag längtar bakåt i tiden och sörjer lite allt jag inte fått uppleva. Ja, jag är en sann 1900-talsromantiker och var därför lycklig när jag i fredags fick dansa till klockan halv fem till fina 90talshits på Jazzhouse.
Jag vill cykla på gamla grusvägar med klänningstyg svepande mot benen. Vägen kantas av grönska och åkrar och det enda som hörs är cykeldäcken mot gruset. Musiken säger åt mig att trampa med sån kraft att det susar i bröstet, sådär så man känner sig fri och oövervinnerlig. Fort ska det gå och sen ska jag sätta mig på sadeln och njuta av farten.
Regniga dagar vill jag ligga i soffan och titta på vattendropparna som letar sig nedåt på fönsterrutan. En kopp te står på bordet och jag har all tid i världen. Musiken snurrar på. Regn är vackert. Tid är vackert. Sen ska jag springa ut och ta ett varv på gräsmattan med bara fötter mot blött gräs. Kanske halkar jag omkull och snurrar några varv i gräset och känner mig sådär levande. Sådär så man bara vill springa, cykla, snurra, rulla.
Sånt får hon mig att vilja göra, Sofia.
