Den man är
Ibland funderar jag. vem är jag? Och hur uppfattas jag av människor a, som jag känner och b, som jag inte känner? Jag tillhör dem som tror att om folk inte verkar vara så sugna på att lära känna mig, så är det någonting hos mig som de inte gillar. Och så tänker jag. Sånahär tankar får mig att tvivla på att folk kan uppskatta mig. att någonting är fel hos mig. Fast i sådana fall så måste det ju vara nåt fel på mina vänner som gillar mig. Gud va man kan snurra in sig i saker.
Jag, liksom många andra, saknar den person som man var som liten. Den orädda, den som utgick från att människor tyckte om en, inte tvärt om. Jag gillar de flesta människor. Kanske inte allt hos dem, men jag är alltid intresserad av att lära känna nya människor som jag träffar. Om de inte beter sig som seriemördare eller någonting liknande. Men människor som förefaller normala vill jag gärna lära känna. Jag anser att man aldrig kan ha för många vänner. Då borde ju detta gälla hos andra människor också. Liksom vara en vanlig grundinställning. Därför förvirrar det mig när folk visar en tydlig brist av intresse att lära känna mig eller andra. Jag förstår inte. Men då kanske man ska tänka som grundjag tänkte och då anta att det är någonting fel med denna persons grundinställning. Eller så har helt enkelt personen i fråga så många vänner att den faktiskt inte har plats med fler. Synd för den isåfall.
I syfte att bli en lyckligare människa, samt en människa som jag själv tycker mer om ska jag hädan efter fråga lillfia om jag undrar någonting. Hon hade ju så himla bra svar på allt. Och hon var en jävligt glad skit. Jag vill inte ärva vuxnas osäkerhet och tvivel. Jag vill tro på mig själv och därigenom säkert också vara intressantare för andra. Som en trevlig bieffekt. För människor som vet vad de vill och står på sig, de blir ofta intressanta. Slut med frågor om allt och alla hela tiden. Slut på att fundera högt över oviktiga småbeslut. Jag kan bestämma själv! Jag ska bestämma själv! Och jag gör det jävligt bra!
Kommentarer
Trackback
