kreak

Är det inte en underlig sak. När man börjar tänka bakåt, se sitt liv från höger och bakåt. Jag menar, hela livet har, iallafall jag, sett framåt. När jag blir stor ska jag göra si och så, om ett tag, då händer det här. Den senaste tiden har jag gjort precis tvärt om. Jag ligger på sängen och ser gamla scener ur mitt liv spelas upp. Jag tänker tillbaka och ser människor och platser, lyckliga tiden och tider då magkänslan inte var den bästa. Saknar mycket, annat inte alls. Ska jag däremot blicka framåt ser jag ingenting. Jag har ingen aning om var jag kommer befinna mig om ett år. Ingen aning alls. Och faktum är att jag gillar det. Jag planerar inte, jag försöker istället peta ner något slags bokmärke så att jag, när ett år passerat, kan se tillbaka på denna dag och svara på frågan "vad hände". Mitt liv är en lång, mycket lång och detaljerad film som inte går att spola framåt. Bara bakåt, men då bara för korta ögonblick. Det som gäller är nu. Jag börjar inse det.

Jag umgås extremt mycket med mig själv just nu. Har mycket ensamtid. Många lektioner att ta i tu med själv, ta ansvar för min utveckling. Jag går själv, jag för samtal med mig själv -  jag lär känna mig själv. Det är dags att förstå vem jag är och vad jag vill nu. Vad jag tycker i olika frågor. Jag vet inte riktigt ifall jag har blivit en god vän än, men för första gången vill jag verkligen försöka etablera en seriös och god vänskap med mig själv. Det är bara den vännen som kommer följa mig genom livet, som jag alltid kan fråga om råd. Den enda jag kan fråga om råd.