Nostalgi och magkänsla
Musiksalen 06, Tonborgen, Nyköping. Malin, Sofia, Johanna, Josse, Sofia, Camilla, Maja, Annis, Magda, Sofia, Fac ut och Alfons.
Sitter svettig och dan inne på mitt rum. Enda sedan Hedvig fick sin sångläxa igår har jag haft det i tankarna. Hedvig ska nämligen sjunga en Pergolesi. Giovanni Battistas Pergolesi. Sedan dess har jag varit på Tessin efter stängning, ätit mackor utanför A0 och i Nicolaikyrkan och Stabat Mater. Jag hör Korvens stämma på alla altsolon och ser Jennys och Ingas viftanden. Nu har jag spotifyat fram en version och sitter och myser Stabat. Alla bitar sitter i minnet. Lite jobbigt är det dock att sjunga med eftersom väggarna här är tunna, och tonhöjden i taket. Så jag förblir tyst. Nynnar kanske lite ibland. Måste medges.
Det är konstigt hur man kan förflyttas så långt och ändå inte röra sig en milimeter. Det är konstigt hur saker som förut var så självklara, inte längre finns. Den grupp människor jag just nu har i åtanke finns inte. Människorna existerar, såklart, men inte i grupp. Gruppen finns inte kvar. Och den kommer aldrig finnas igen. Inte så. Platsen finns kvar, konserten finns också kvar, men samtidigt inte. För det är inte samma konsert. Det är samma verk, samma arrangör och samma arrangemang. Men det är inte samma människor. Inte samma kör, inte samma solister, inte samma människor som slåss om den sista biten axa pro protein. Och det kommer heller inte att bli. Konstigt.
Inte heller jag finns kvar. Inte jag som var jag då. Jag är en annan idag, celler dör och nyproduceras. Eller delas, om man ska vara korrekt. Och det ska man ju vara. Jag tänker annorlunda. Mitt hem är ett annat. Människorna i mitt liv har bytts ut, eller ändrat form. Men en del av mig han inte ändrats alls. En del saknar det som var något otroligt. Just nu saknar jag det som var, imorgon kommer jag sakna idag. Imorgon kommer jag sakna de och det som utgör min vardag idag. Vissa människor, vissa konstallationer, vissa sammanhang och platser är speciella. Aulan 05 pedda. I say a little prayer. Stora tvåor och treor. Som peppar, klappar och ler. Nervositet som bitvis övergår i stolthet. Jag kommer alltid hålla er väldigt nära. Mitt hittills bästa sammanhang.
Esmiki
Sitter svettig och dan inne på mitt rum. Enda sedan Hedvig fick sin sångläxa igår har jag haft det i tankarna. Hedvig ska nämligen sjunga en Pergolesi. Giovanni Battistas Pergolesi. Sedan dess har jag varit på Tessin efter stängning, ätit mackor utanför A0 och i Nicolaikyrkan och Stabat Mater. Jag hör Korvens stämma på alla altsolon och ser Jennys och Ingas viftanden. Nu har jag spotifyat fram en version och sitter och myser Stabat. Alla bitar sitter i minnet. Lite jobbigt är det dock att sjunga med eftersom väggarna här är tunna, och tonhöjden i taket. Så jag förblir tyst. Nynnar kanske lite ibland. Måste medges.
Det är konstigt hur man kan förflyttas så långt och ändå inte röra sig en milimeter. Det är konstigt hur saker som förut var så självklara, inte längre finns. Den grupp människor jag just nu har i åtanke finns inte. Människorna existerar, såklart, men inte i grupp. Gruppen finns inte kvar. Och den kommer aldrig finnas igen. Inte så. Platsen finns kvar, konserten finns också kvar, men samtidigt inte. För det är inte samma konsert. Det är samma verk, samma arrangör och samma arrangemang. Men det är inte samma människor. Inte samma kör, inte samma solister, inte samma människor som slåss om den sista biten axa pro protein. Och det kommer heller inte att bli. Konstigt.
Inte heller jag finns kvar. Inte jag som var jag då. Jag är en annan idag, celler dör och nyproduceras. Eller delas, om man ska vara korrekt. Och det ska man ju vara. Jag tänker annorlunda. Mitt hem är ett annat. Människorna i mitt liv har bytts ut, eller ändrat form. Men en del av mig han inte ändrats alls. En del saknar det som var något otroligt. Just nu saknar jag det som var, imorgon kommer jag sakna idag. Imorgon kommer jag sakna de och det som utgör min vardag idag. Vissa människor, vissa konstallationer, vissa sammanhang och platser är speciella. Aulan 05 pedda. I say a little prayer. Stora tvåor och treor. Som peppar, klappar och ler. Nervositet som bitvis övergår i stolthet. Jag kommer alltid hålla er väldigt nära. Mitt hittills bästa sammanhang.
Esmiki
Kävesta
Jag har legat lite på latsidan här ett tag. Fick för mig att jag skulle uppdatera mycket för att se ifall jag fick några läsare. När jag inte märkte någon skillnad, förvann lite av lusten. Inte för att jag skriver för läsares ögon, egentligen. Mest är det väl kanske som min dagbok. Men jag måste erkänna att det känns roligare ifall jag vet att någon ser vad jag skrivit. En liten känsla av bekräftelse. Eller något.
Nu slog jag iallfall upp mig blogg. Jag har fått två kommentarer! Okej, en var väl en spamcomment, but still. I vilket fall som helst kan det ju vara bra att uppdatera lite. Jag har så dåligt minne att det är riktigt roligt att läsa mina egna gamla inlägg, likväl som andras.
Nu har jag lämnat Nypan till förmån för Sköllersta. Eller till deras nackdel. Jag bor på internät på Kävesta folkhögskola och sjunger, äter och tränar. Ja, det är väl mest det jag håller på med. Nytt liv med mycket jogging, gym och bönor, som dessvärre har resulterat i en något irriterad mage, men det får man ta. Sitter just nu och försöker förstå hur i helvete jag ska få ihop mitt liv med 4 timmars övning varje dag, som det förespråkas. Vilken tur att jag är sångare då, vi tillåts att fuska lite. Men timmarna som önskas är ändå många. Jag måste fundera över det här.
Jag försöker också skriva in mitt schema i Exell. Tänkta att ett så smart program måste ha en schysst schemaguide, där timmar som slutar typ 9.25 inte är några problem, man matar in siffror och programmet drar sträck åt en. Jag vet inte, men jag hittar iallafall inte någon sådan funktion, trots några Googlingar. Jag kan få automatisk ifyllning av tid och dagar, men inte nån bra "fältinfogning" eller vad jag ska säga. Något att ta sig en funderare på. Det måste ju gå att göra ett bra schema med hjälp av vårat fantastiska hjälpmedel - Datorn!
Nu väntar flertalet ögonblick på gymmet. Hoj!
Nu slog jag iallfall upp mig blogg. Jag har fått två kommentarer! Okej, en var väl en spamcomment, but still. I vilket fall som helst kan det ju vara bra att uppdatera lite. Jag har så dåligt minne att det är riktigt roligt att läsa mina egna gamla inlägg, likväl som andras.
Nu har jag lämnat Nypan till förmån för Sköllersta. Eller till deras nackdel. Jag bor på internät på Kävesta folkhögskola och sjunger, äter och tränar. Ja, det är väl mest det jag håller på med. Nytt liv med mycket jogging, gym och bönor, som dessvärre har resulterat i en något irriterad mage, men det får man ta. Sitter just nu och försöker förstå hur i helvete jag ska få ihop mitt liv med 4 timmars övning varje dag, som det förespråkas. Vilken tur att jag är sångare då, vi tillåts att fuska lite. Men timmarna som önskas är ändå många. Jag måste fundera över det här.
Jag försöker också skriva in mitt schema i Exell. Tänkta att ett så smart program måste ha en schysst schemaguide, där timmar som slutar typ 9.25 inte är några problem, man matar in siffror och programmet drar sträck åt en. Jag vet inte, men jag hittar iallafall inte någon sådan funktion, trots några Googlingar. Jag kan få automatisk ifyllning av tid och dagar, men inte nån bra "fältinfogning" eller vad jag ska säga. Något att ta sig en funderare på. Det måste ju gå att göra ett bra schema med hjälp av vårat fantastiska hjälpmedel - Datorn!
Nu väntar flertalet ögonblick på gymmet. Hoj!
