kreak

Nu har jag, som överskriften kanske skvallrar om, mindre än fyra veckor kvar att jobba. Har idag jobbat första dagen av mitt andra sommarvick, vilket genast låter mycket mindre positivt. En hel semester kvar att jobba. Knappt fyra veckor låter bättre. Sen flyttar jag hem igen. Hem till Öret, hem till Kävet och till mitt egna liv med mina ordningar och regler. Till vuxenfialivet. Inte fiahosmammaochpappa. Måste säga att jag nu har konstaterat att jag trivs bättre som vuxenfia. Jag mår bra då. Måtte tiden gå fort!

Annars kan man väl summera sommaren som bra. Härligt väder, bra jobb, mycket vänträffar, många små resor, många sköna händelser. Mer energi än så tänker jag inte lägga på min sommarsummé. Visst är det skönt med ytteligare några veckor med varma dagar, ljumma kvällar, sol och grönska, men som obotlig autumist kan jag inte låta bli att få en glad känsla i maggropen så jag ser fallna, gula löv och hör regn mot rutan. Under de få regniga dagra som varit har jag, med ett överjordiskt begär, skyndat mig ut i regnet. Släpandes på den motvilliga, regnhatande hunden har jag spatserat kring och känt mig levande. Hösten är en tid av nya tag, förädringar och accelerationsfilen i livets motorväg. Men också en tid av kravlöshet och lugn. Man behöver inte känna att man måste ut och ta vara på solen och det fina vädret, det är okej att sitta inne med en bok eller en film under varma filtar med heta tekoppar i händerna. Och goda vänner omkring sig. Åh, jag gillar hösten. Dofterna, synerna och ljuden. Främst ljud av regn. Prommenader i regn där man går sig varm och sedan kommer in och verkligen känner hur man varit ute i livet. Sen kan man, med gott samvete, ägna resten av dagen åt att göra ingenting. Ingenting och allting.

Snart dags för Fialiv, höstmys och musik. Jag, och ett piano i ett någorlunda ljudisolerat ljud. Uppgifter att ta itu med. Saker att lära in, ta in. Musik att lära in, ta in.

Snart kryper jag ur mitt skin.

Nu var det allt bra länge sedan jag skrev. Inte för att jag har några läsare som håller räkningen, men ändå. Jag tror det skulle kunna vara bra för mig att skriva av mig regelbundet. Jag har så många ord i mitt huvud hela tiden, behöver ventilera. Skrivandet kräver inga andningspauser och det finns inga andra deltagare som ska säga sitt, även om den typen av ventilation också är tillfredsställande. Men att diskutera med sig själv via text kan också ge mycket, för visst är det väl så att man rätt ofta har svar på tal på sina egna åsikter och sägningar? Skitsamma, det spelar ingen roll. Nu ska jag ventilera mig ett tag.

Livet har förändrats en del sedan i somras. Jag har gått ifrån att vara, än tillfällig men ack så verklig, överarbetande stugsambo med bil och ständigt nya meddelanden i min röstbrevlåda till en sjungande folkisbrud som bor på internat med massa estetiskt lagda människor och springer och tränar som förr i världen. Och jag trivs. Mitt liv har fått fart och riktning igen, jag står inte längre och trampar, jag lär mig saker om världen och om mig själv och jag utvecklas på många plan, hela tiden med mig själv i fokus. Det lärde jag mig förra året, eller mer i övergången mellan förra året och detta år. Jag vet vad jag verkligen inte vill göra och har insett att man bara har ett liv, som man aldrig vet hur långt det kommer att sträcka sig och att man därför måste se till att man väljer varje dag. Det är ingen ide att göra någonting man inte vill, visst att man kan pina sig igenom saker för andras skull, men mitt liv är till för mig och mina val ska göra att jag är nöjd med vad jag gör och känner varför jag vill stiga ur sängen varje morgon. För det vill jag, annars borde jag ändra på mitt liv. Det finns inte tid för grå perioder man bara genomlider, för perioder blir lätt långa och så stämplas en period av ens liv, man fastnar och slösar bort tid. Jag vet vad jag vill. Kanske inte in i minsta detalj, men jag vet vad jag vill ha ut av mina dagar. Varje liten dag har en mening och bidrar till ett fint liv. Och det är något som i alla fall jag vill ha.