kreak

Sitter, för sista gången, på jobbet. Kvällen är lugn, jag har bäddat min säng och ätit min mat. Konstigt, att allt känns så mycket bättre, så mycket lättare, bara för att man vet att det är slut sen. Inget mer. Tänk, jag nästan myser. På torsdag ska vi tre vikarier avsluta våra sommarvikm med en hejdundrande middag hemma hos Sandra. Kommer bli toppen. Mängder av god mat, vin och dubbla efterätter. Ett värdigt avslut, helt enkelt. Mitt år som arbetare är över och det är jag jävligt glad för. Nu ska jag göra nåt för mig, få komma vidare. Idag slog det mig att jag faktiskt ska få sjunga igen. Jag ska ta sånglektioner och sätta nya sånger som nervöst ska framföras. Jag ska träffa nya människor och byta ort, det kommer en höst! Det kommer en höst. Denna mening innebär hopp för mig. En ny era, vädret och världen förändras samtidigt som nya saker startar. Herregud, nu kommer de normala serierna i en normal tv-tablå tillbaka! Och jag som inte ska ha tv... Människor förändras, hemmet förändras, parkerna och staden förändras. Åh, va skönt det ska bli! Sedan är jag inte dum. Jag inser att det kommer bli lite guppigt på sina håll. Vägen kröker sig, svämmas över, slits, blir guppig sådär så cykeln stannar. Men sen kommer det nerförsbackar, det gör det. Även om de ofta följs av uppförsbackar, men vadå, skulle det bara vara en nedförsbacke framför mig skulle ju det innebära att livet tar slut, utan några nya vändningar. Jag gillar mina gupp och kurvor. Iallafall efteråt. Nu har jobbvägen snart avslutats, och nu känner jag farten i nedförsbacken. Förutom en svullen och ond mage känns saker och ting bra. Undrar om det beror på ärtsoppan. Magen, alltså. Eller nåt annat okänt. Kanske nåt asiatiskt okänt. Vem vet.

Som om det inte vore nog med nystarter har jag just avslutat Rötter och får äntligen påbörja en ny bok. Jag gillar inte att läsa samma bok för länge. Behöver inte ha med boken att göra, i perioder hinner man inte läsa, eller har inte lust att göra det. Då blir boken liggande, inte bra. Nu har jag fått lägga den i "läst"-högen och angriper nu en ny bok. En citronbok. Nu nalkas en jobbkväll.

Den sista.

Sitter och lyssnar på mysig, fin musik. Längtar till hösten och är lite melankolisk. Har drömt jobbiga drömmar precis innan jag vaknade och har inte riktigt återhämtat mig än. Trodde inte jag skulle ta illa vid min, men det var hemskt. Sedan följde en stund då jag inte kunde komma fram till vad som var sant och vad som inte alls stämde. Som tur var insåg jag snart att allt bara var dröm. Så vitt jag vet iallafall. Man kan aldrig vara säker. Nu vill jag ha färgade löv på tyngda grenar. Regniga dagar som varvas med svala, klarasoldagar som känns så mycket varmare och underbara än alla fina sommardagar tillsammans. Jag vill ha jordig lukt och sköna vindar. Jag vill se vänder genom fönster och på mindre vägar och jag vill sitta, stå och promenera i värmande sol, den sista, värmande solen. Jag vill ligga inne och se på nostalgiskt vackra filmer och dricka te och lära känna nya vänner i film och bok. Jag vill skaffa nya bekanskaper som ska förgylla min spellista och klä mig i mysiga sinnesmatchande kläder.

Så ser jag på min annalkande höst. Jag tåls inte vänta. Kom höst, kom nu jag vill att du ska komma hit till mig.

Har fortsatt med mina löp och promenader 2 dagar i veckan. Känns skönt, jag har återvunnit mig själv, mina mornar och vistasm numera mer utomhus. Idag går jag på mitt sista arbetspass för det här året, om det nu inte blir lite arbete på loven. Känns ofattbart. Otroligt härligt, men först ska det klaras av också. Imorgon klockan 09.30 är jag åter en fri kvinna! Sedan väntas 3 dagars packande och umgänge och sedan åker vår blå SAAB iväg med mig och en del av mina tillhörigheter för endast tillfälliga återkomster på ett år. Jag ska få göra någonting nytt, lära mig någonting. Jag längtar och hoppas på det bästa. Snart kommer en höst och det är det bästa som kan hända.

Ja, där ser man. Mina ambitiösa försök med att uppdatera regelbundet verkar bara vara att slänga i ån. Ett par veckor senare kan jag dock säga så mycket som att jag hållit mitt tränings- och snasklöfte. Känns jävligt bra, främst att jag verkligen har fortsatt och på det sättet respekterat mig själv. Självkontroll - here I come! Eller? Jaja, ett litet steg itaget iallafall.

Har återigen hamnat på ett mastodontpass på jobbet. Längtar till min lediga måndag som jag tror ska startas med en lång promenad i skogen följt att några kilometers jogging. För att citera tuseltals tuffingars överarmar - carpe diem. Dagen blir så mycket längre ifall den startas runt åtta på morgonen. Snart kommer också min älskade höst och jag längar ut. Gäller bara att få kvällen att gå fort. Morgondagen också, för den delen. Sedan återstår bara ett pass för min del - sedan är mitt arbetarår över. Äntligen! Om en vecka blir det flytt, ska bli skönt som attans. Det kommer jag förmodligen få äta upp första dagen, eller första veckan. Sedan planerar jag att ha ett toppenår! Jag och mina linser lämnar Nyköping den 23/8. Ett rum med toalett och delat kök och allrum blir mitt hem det närmaste året. Jag är nyfiken till tusen!

Nu ska här bäddas och lagas mat. Fisk i små foliepaket, får se om det är roligt och populärt.

Har haft jättejobbarhelg med jätteträningsvärk. Utfallsstegen var inte och leka med. Har gått omkring som en gammal tant och stödt mig på någonting så fort jag skulle till att sätta mig. Gick bra i de flesta fall, men det är inte överdrivet frächt att stödja sig mot porslinet när man ska slå sig ner på toaletten.

Igår firades en glad 20åring med massa god mat och FIKA. Satt ett gäng sköna brudar på en altan och snackade asociationsskit bland släktingar och familjevänner. Och så en och annan restaurangare. Krocketklubbor,  jägarexamen och dött vilt var de största samtalsämnena, ihoplänkade, förståss. Efter en skön augustikväll hoppade jag krogen och lade mig i sängen och såg på tv istället. Höll dock på att somna så jag bestämde mig för det alternativet istället. Nu är jag tillbaka på jobbet igen och har påbörjat ännu ett långpass. Sedan väntar två lediga dagar. Och sen börjar hösten. Eller, nästan iallafall. Jag är en obotlig höstromantiker som går omkring och längtar efter långa byxor, tjocka tröjor, mysig lukt, gula träd, te, skitsnack. plädar. förändring och böcker såfort nordanvinden blåser till och solen lyser med sin frånvaro några dagar. "Varma" svala höstdagar med nyp i ena kinden och värmande sol på den andra låter bättre än månader på Ibiza för mig. Just nu iallafall. Och förändring, ja. Förändringarnas tid, det är hösten det. Dags att börja om på nytt, nygamla vanor och organisation. Saker blir beständiga, veckor upprepar sig på ett härligt sätt. Man får för sig att ta tag i saker, njuta av ensamhet, tvåsamhet, flersamhet. Sådär innan det blir för kallt, kallt så man ständigt fryser och inte riktigt blir varm förän framåt vårkanten igen. Ja, hösten ska bli härlig med alla dess förändringar och om tre veckor blir det flytt. Jag ska lämna Sörmland. Lådor och saker står överallt. Själv hänger jag mest på jobb och på annat håll, känns det som. Men snart får jag åter en stadig bas i livet. Även om det förmodligen blir lite liv  på olika håll. Men det blir skoj. Vi blir ett par stycken.