kreak

'

Jag har väldigt roligt här. Jag dricker öl, fikar, går ut och dansar, ser på bio. Jag gör saker som jag inte alls brukar göra hemma. Här är det billigare. Och här har jag inget annat för mig. Jag lägger pengar på mig själv istället för på prylar eller tågbiljetter. Och det är roligt. Men ensamheten märker jag av varje dag. Kvällarna blir väldigt långa. Det är så konstigt att det känns så tomt, eftersom jag har levt större delen utav mitt liv utan att bli kramad av andra än familj och vänner. De flesta åren i mitt liv har jag ju faktiskt sovit själv. Men man vänjer sig fort vid saker som är bra, som får en att må bra. Kanske märks inte hål när de aldrig varit fyllda? De kanske måste fyllas först, för att märkas när de sedan blir tomma igen. Jag undrar varför det fortsätter att kännas tomt så länge den här gången. När jag har skiljts från folk brukar saknaden sitta i en kortare tid för att sedan snabbt avta och nästan försvinna helt. Klart man kan sakna, men hålet försvinner snabbt. Å andra sidan är jag glad att jag fortfarande saknar eftersom jag ska komma tillbaka igen. Att omöjligheten att fylla hålet med någon annan gör att det fortsätter att vara tomt. Jag är grymt imponerad av par som är ifrån varandra ett helt år, eller kanske långa perioder efter varandra. Hur tränger de undan tomheten? För jag vill inte fylla hålet. Bara skjuta bort det ett tag. Nöja mig med mitt eget kvällssällskap och faktiskt njuta av att få lämna gemenskapen och åka hem och rå om mig själv. Kanske har jag knäckt nöten när jag sitter på planet på väg hem. Kanske inte.